It’s too close to home and it’s too near the bone
Jag klev in på det lokala biblioteket för första gången på flera månader. Anledningen var att jag skulle leta böcker till tentaplugg. Tyvärr kunde jag inte hålla fingrarna borta från andra böcker och väskan blev tung på cykeln när jag skulle åka hem. Njutningen att gå runt och bläddra i böcker som man vet att man kan få läsa helt gratis är något helt annat än att gå in i en trist pocketshop eller bokhandel. Här ute i förortslandsbygden verkar folk inte läsa böcker heller, för det finns alltid trevliga nya böcker att få tag på.
En som fick följa med hem och som jag hetsläste på lite drygt en timme var Hey Dolly av Amanda Svensson. Tydligen hade jag ett enormt behov av kritikerhyllat pladder från en 21-åring vars pappa är kulturchef på Expressen för den sträcklästes helt utan avbrott. Jag hade inga direkta förväntningar, mer förutfattade meningar egentligen. Det som stör mig enormt är att jag misstänker att jag hade älskat den här boken om jag hade läst den lyckligt ovetande om vem Amandas pappa är. Då hade jag förmodligen hyllat Smiths-referenserna och den skitjobbigt egotrippade Dolly och hennes psykstörda kompisar. Hur mycket av den här tjejen Dolly som är Amandas alter ego är svårt att veta men jag misstänker att det är en hel del även om det i texten är uppskruvat och stylat på ett sätt som känns väldigt effektsökande.
Amanda Svensson var förmodligen en sån där tjej som jag hatade på högstadiet och gymnasiet. En som inte är den mest korkade bimbobruden men inte heller den som är totalt nersunkad och aldrig är i skolan utan hon som var lagomt mycket indie, lagomt mycket H&M-tjej, lagomt mycket pluggnörd, lagomt smal, lagomt snygg och lagomt populär. Hon som satt ute på skolgården och rökte varje rast, men som ändå gick in och skrev MVG på svenskaprovet efteråt. Vi är nästan lika gamla, hon är ett år yngre än mig och jag vet inte varför jag har blivit så provocerade och irriterad hennes bok. Kanske är det för att vi har identiska populärkulturella referenser, allt som hon citerar och namedroppar i boken är band, låtar och filmer jag själv har en relation till.
Det var längesedan en text kryp in under skinnet på ett så obehaligt skavande sätt som dessutom ligger så nära mitt eget liv om man skalar av allt det som bara är effektsökande detaljer. Jag var också en av de fula barnen på dagis med en söndertrampad blöt basker som växte upp och blev besatt av Morrissey och Lost in Translation. Skillnaden är att Amanda skrev en roman om sitt ältande, jag….jag fortsatte att älta.
