Back to the start

Jag har bestämt mig för att börja blogga igen. Jobb har ersatts med studier och jag har oceaner med fritid igen och ingen som vill höra på mitt gnäll. So here we go again, snart två år senare.

hon bloggar igen

Jag har börjat jobba. Mer än heltid med uppstigning klockan halv sex minst tre dagar i veckan. Ett kontorsjobb med egen arbetsplats, kaffemaskin, möten, pappershögar och ständigt ringande telefoner. På lördag flyttar jag in i fjärde andrahandslägenheten på elva månader samtidigt som det är jobb halva helgen. Två lediga och panka veckor i juli var all semester jag fick och det regnade varje dag. Nu finns gott om pengar på kontot, jag har fått jobb under den värsta lågkonjunkturen sen 1930-talet och jag känner mig ändå helt tom.

vardagslunken is not my favourite

Jag sitter på jobbet/praktiken och klockan är 20:47. Innan jag är klar med allt och har åkt spårvagn hem kommer klockan vara över tio. Jag är dödstrött och uttråkad och jag fattar inte vad som hände. I morgon ska jag gå upp 06:30 så att jag hiner bli klar att hoppa på spårvagnen 07:33. Samma spårvagn varje dag, samma människor som står och stirrar ner i metro eller tittar med tomma blickar ner i marken. I mitt förra kvarter gick det fler vagnar så det blev aldrig att jag tog samma vagn varje dag. Nu ser man samma människors vardagstristess varje morgon, samma kaffekoppar från seveneleven, samma handväskor, samma gnälliga barn. Alla dagar är bara en upprepning av dagen innan och det är så fruktansvärt deprimerande.

blev det inte roligare än såhär?

När jag började livet med hårt kontorsslit från 7:45 på morgonen till sen kväll helt utan belöning eller löning trodde jag inte att jag skulle bli såhär knäckt. Efter flera års pluggande är det ju det här man väntar på, att på riktigt få komma in i arbetslivet. Även om det visserligen bara är praktik men ändå, ett skrivbord på ett kontor mitt i centrala Göteborg, egen dator, egna ansvarsområden etc etc. Nog borde man bli glad? Känna pepp inför framtiden?

Well, tydligen inte jag.

När sen chefen kommer och antyder något vagt om en eventuell fortsättning efter praktikens slut borde man väl bli ”jag har vunnit tio miljoner på triss-glad”? Det kom oväntat häromdagen och nu har jag suttit apatisk en hel helg med stora ångestklumpen i magen utan att ha haft lust eller ork att hitta på någonting. Jag har läst ut en roman, sett två filmer, flera TV-serier men jag kan inte koncentrera mig.

Jag vet inte vad jag vill. Jag vet inte ens om jag vill ha ett jobb. Alltså självklart vill jag ha ett jobb men på det här stället?

I dessa tider av lågkonjunktur och ungdomsarbetslöshet är nog ovanstående tanke en av de fulare man kan tänka. Det är snudd på kriminellt att tänka att man inte vet om man vill ha ett jobb. Alla förväntar sig att man ska vara så tacksam över alla chanser som erbjuds, man ska vara glad och positiv oavsett vilket skitjobb som än erbjuds.

Jag är tyvärr inte så bra på att vara glad och tacksam.

söndag igen, så deprimerande

Vardagslivet knäcker mig totalt. Jag har tappat orken för allt som är roligt och orkar bara sova och gnälla. Istället för att ägna helgen åt välbehövlig populärkulturell uppdatering har jag ältat min totala brist på socialt liv som blir extremt tydlig nu när hela Sveriges befolkning reduceras till uteserveringsinventarier.

Vad jag har funderat över den senaste veckan som inte handlat om mig själv och min brist på visioner och framtidstro är bloggen Black ascot. Först upptäckte jag den, slukade hela arkivet på någon timme och var helt besatt. Det är så BRA, jag blir helt upphetsad både av förtjusning och en svag dos av avundsjuka. Mitt eget liv framstår som oändligt tråkigt i jämförelse även om det i praktiken inte är särskilt romantiskt att dricka vitt vin till frukost. Men är det här på riktigt? Jag har läst en del mystiska saker om att det kan vara fusk/reklambyrå/ett konstfacksprojekt och att alltihop bara är påhittat. Det vore så fint om hon fanns på riktigt, som en svensk Julia Flyte för 2000-talet.

Is it always like this?

De senaste 12 arbetsdagarna har varit så sjukt jobbiga. Jag fattar inte hur jag ska orka jobba tills jag blir pensionär. Praktiken är som ett riktigt jobb, enda skillnaden är att jag får studieskulder istället för lön den 25 varje månad. Jag är så trött varje dag att jag inte orkar göra något alls längre. Jag går från kontoret, tränar, kommer hem och däckar omedelbart utan att hinna läsa, surfa, se film eller kolla TV-serier.

När jag var liten, well, åtminstone yngre, var jag barnsligt förtjust i den där Gyllene Tider-låten ”Går och fiskar”. Ni vet den med refrängen ”äta, jobba, sova, dö….jag går och fiskar……”. Typ så känns det nu. Äta, jobba, sova, dö.

sköna maj välkommen….eller nåt

3 maj börjar nya säsongen av True Blood. 29 maj är min praktik och utbildning slut. Nedräkningen till månaden maj har med andra ord börjat.

söndagsångest big time

I morgon börjar praktiken. Jag är nervös, dåligt peppad och allmänt trött på det mesta som rör måsten. Hur ska jag orka kliva ur sängen i morgon?

på måndag byter jag student till praktikant

Jag fick praktikplatsen jag tror att jag ville ha idag. Egentligen vet jag inte vad jag vill ha och helst vill jag nog egentligen inte ha någon praktik alls, men eftersom den valmöjligheten inte finns måste jag acceptera att det nog blev helt okej tillslut. Läget på kontoret kan jag åtminstone inte klaga på, en fin sekelskiftesvåning som ligger ungefär två meter från ingången till Victoriapassagen i Göteborg. Ungefär så centralt det kan bli och det är ju trevligt. Att döma av kläderna som de två jag blivit presenterade för så är det helt okej att ha finfredag alla dagar i veckan, även det ett stort plus.

fredag, äntligen fredag

När solen sken sådär intensivt och bländande som den bara gör på vårvintern kändes det nästan som att det faktiskt fanns lite pepp för att våren kan bli rätt skön. Jag hade gjort klar en mastodonttenta på nästan sju timmar, det var fredag och jag fick gå till Beyond Retro och titta på klänningar för fjärde gången den här veckan. Sen gick jag runt på stan och provade ännu mer kläder och allt var rätt fint men såklart varade det inte så länge. När jag stod bakom skynket på Whyred-utförsäljningen på magasinsgatan och försökte klämma mig ner i tio olika jeans utan en enda framgång var humöret uruselt. Prova kläder är både ett av mina största fritidsintressen och en av de saker jag hatar mest av allt. Mycket märkligt.